Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.   Related Paintings of Martin Mijtens d.a. :. | Shapes white Torso and Blue Torso(Jazz) (mk35) | Crucifixion | Portrait of Miss Constable | Natura statica cu pepene | Baptism of St Libertus fh |
Related Artists:
Guglielmo Ciardi
Italian, 1842-1917
BOEL, Pieter
Flemish Baroque Era Painter, 1622-1674 Flemish painter, draughtsman and etcher. He came from an artistic family: his father Jan Boel (1592-1640), was an engraver, publisher and art dealer; his uncle Quirin Boel I was an engraver; and his brother Quirin Boel II (1620-40) was also a printmaker. Pieter was probably apprenticed in Antwerp to Jan Fyt, but may have studied previously with Frans Snyders. He then went to Italy, probably visiting Rome and Genoa, where he is supposed to have stayed with Cornelis de Wael. None of Boel's work from this period is known. In 1650 he became a master in the Antwerp Guild of St Luke (having given his first name as Jan, not Pieter). His marriage to Maria Blanckaert took place at about the same time. Boel dated only a few of his paintings, making it difficult to establish a chronology. He is best known for his hunting scenes, some of which clearly show his debt to Snyders, but the dominant influence on his work was that of Fyt, particularly evident in his emphatic brushwork. However, Boel was more restrained both in his treatment and in his handling of outline. He also borrowed the theme of open-air hunting still-lifes (e.g. Feathered Game with Three Dogs; Madrid, Prado) from Fyt, but he painted other subjects as well, such as the monumental Vanitas Still-life (e.g. 1633; Lille, Mus. B.-A.).
Jean Baptiste Greuze
1725-1805 French Jean Baptiste Greuze Galleries French painter and draughtsman. He was named an associate member of the Academie Royale de Peinture et de Sculpture, Paris, in 1755 on the strength of a group of paintings that included genre scenes, portraits and studies of expressive heads (t?tes d'expression). These remained the essential subjects of his art for the next 50 years, except for a brief, concentrated and unsuccessful experiment with history painting in the late 1760s, which was to affect his later genre painting deeply. Though his art has often been compared with that of Jean-Simeon Chardin in particular and interpreted within the context of NEO-CLASSICISM in general, it stands so strikingly apart from the currents of its time that Greuze's accomplishments are best described, as they often were by the artist's contemporaries, as unique. He was greatly admired by connoisseurs, critics and the general public throughout most of his life. His pictures were in the collections of such noted connoisseurs as Ange-Laurent de La Live de Jully, Claude-Henri Watelet and Etienne-Francois, Duc de Choiseul. For a long period he was in particular favour with the critic Denis Diderot, who wrote about him in the Salon reviews that he published in Melchior Grimm's privately circulated Correspondance litteraire. His reputation declined towards the end of his life and through the early part of the 19th century, to be revived after 1850, when 18th-century painting returned to favour, by such critics as Th?ophile Thore, Arsene Houssaye and, most notably, Edmond and Jules de Goncourt in their book L'Art du dix-huiti?me siecle. By the end of the century Greuze's work, especially his many variations on the Head of a Girl, fetched record prices, and his Broken Pitcher (Paris, Louvre) was one of the most popular paintings in the Louvre. The advent of modernism in the early decades of the 20th century totally obliterated Greuze's reputation. It was only in the 1970s, with Brookner's monograph, Munhall's first comprehensive exhibition of the artist's work, increased sale prices, important museum acquisitions and fresh analyses of his art by young historians, that Greuze began to regain the important place that he merits in the history of French art of the 18th century.